Paris Fashion Week SS26 – när framtiden blev bärbar

Paris är alltid Paris. Men den här gången kändes modeveckan mindre som ett fyrverkeri av idéer – och mer som en sorts återstart. SS26 bjöd inte på en enda tydlig trend, utan på ett samtal mellan arv, funktion och färg. Kanske var det just det som gjorde säsongen så intressant: den försökte inte imponera, den försökte landa. Som vanligt har vi samlat lite av intrycken för att ge dig som gör egna kläder med Klädskolan lite extra inspiration. Oavsett om du går sykursen eller vår kurs i tillskärning och modekonstruktion.

Se vår spellista med alla stora visningar här

 

En ny sorts lyx

Efter flera år där modehusen pendlat mellan maximalism och nostalgisk minimalism märktes något nytt i luften: funktionell elegans. Det syntes i allt från materialen till snitten – tekniskt, användbart och samtidigt lyxigt.

Hos Loewe (Jonathans Andersons andra hem) mötte vi väskor som kändes mer som små arkitekturprojekt än accessoarer. Hos Miu Miu visades business-estetik med överraskande sportreferenser, och på Hermès var det nästan meditativt – kläder som andades stillhet snarare än status.

Première Vision kallade det “Re-fresh, Re-set, Re-store” (källa), och det känns träffande. Paris SS26 handlade inte om att visa upp en ny värld, utan om att hitta rätt i den vi redan har.

Färgen tillbaka på allvar

Efter några säsonger av beige trygghet kom färgen tillbaka med kraft. Inte som renodlad färgfest, utan mer som färg med funktion – en markör av energi, rörelse och optimism.

Dries Van Noten, som visade sin sista kollektion innan han lämnar över huset, lät hela visningen vibrera i orange, rost och elblå toner. Hos Rabanne och Courrèges fanns ett nästan retrofuturistiskt ljus: blankt, reflekterande, sportigt.

Det märks att modevärlden just nu söker något att tro på – och färg blev säsongens sätt att säga vi är inte klara än.

Chanel och Dior – nya namn, nya riktningar

Två av de mest bevakade debuterna stod Chanel och Dior för, båda med nya kreativa direktörer. Och båda visade att förändring inte behöver vara högljudd.

Matthieu Blazy på Chanel

När Matthieu Blazy (tidigare Bottega Veneta) tog över Chanel var förväntningarna orimliga. Hur tar man över efter decennier av ikonstatus och ett arv som nästan väger mer än plaggen?

Hans första kollektion svarade klokt nog med stillhet. Den var mjuk, strukturerad och med en sorts nästan tyst elegans. Tweekostymen fick följa med, men i nya material, lättare, enklare. Det var Chanel för en ny generation – inte för att den försökte vara ung, utan för att den vågade vara lugn.

Jonathan Anderson på Dior

Jonathan Anderson, som redan gör succé på Loewe, visade sin första Dior-kollektion med oväntad balans mellan couture och praktik. Skräddade kavajer mötte cargo-fickor och blanka ytor. Arvet efter Christian Dior syntes i linjerna, men resultatet var nästan militärt strukturerat.

Dior lyckades med det svåraste av allt: att kännas både klassiskt och nödvändigt.

Saint Laurent – trygg i sin styrka

Anthony Vaccarello fortsätter att göra det Saint Laurent gör bäst: silhuetter som både dominerar rummet och känns självklara. Skarpa axlar, svart, sand, glasögon, skinn. Men den här gången fanns en mer avslappnad rytm – en ledighet som gjorde kollektionen mindre poserande och mer levd.

Det är kanske Saint Laurents styrka just nu: de försöker inte jaga samtiden, de låter samtiden komma till dem.

De nya rösterna

Förutom jättarna var det flera yngre designers som väckte uppmärksamhet.

• Marine Serre fortsätter att driva hållbarhet och cirkulärt mode, men nu med mer couture-känsla än tidigare.

• Ludovic de Saint Sernin levererade sensuell minimalism med hantverksdetaljer som kändes vuxnare än tidigare.

• Och Wales Bonner cementerade sin plats i Paris med en kollektion som förenade brittisk form och afrikansk berättelse – på ett sätt som kändes helt i tiden.

Det är tydligt att den nya generationen inte försöker överträffa modehusen – de försöker komplettera dem.

Streetstyle som spegel

Utanför visningarna såg man samma rörelse: mode i Paris har blivit deltagande. Streetstylefotograferna fångade lika mycket arbetare, studenter och redaktörer som stjärnor. Den nya elegansen handlar inte längre om tillgång – utan om kombination.

Techjackor över pennkjolar, vintage Dior-väskor med löparskor, couturehår med skateboard. Paris är fortfarande världens modehuvudstad, men nu är den också mer demokratisk än på länge.

Slutord: En säsong som vill hålla

Paris SS26 blir ihågkommen inte för sina skandaler eller megashower, utan för sitt lugn. För att modehusen, efter år av förväntningar, verkade fråga sig: vad vill människor faktiskt ha på sig?

Det här var en säsong där design mötte vardag utan att kompromissa med drömmen. Där tyg, form och funktion gick i samma takt. Där färg och enkelhet äntligen fick dela scen.

Och kanske är det där mode befinner sig just nu – i mellanrummet mellan runway och verklighet. I en värld som behöver både skönhet och riktning, känns Paris SS26 som ett första steg mot något mer hållbart.